Södermanlands Kennelklubbs länsspalt i HS nr. 4/2011. (Del 3.)

Viktiga kunskaper förmedlade av Sofia Malm – SKKs nya genetiskt sakkunniga

”Genetik och hundavel” var titeln på den synnerligen intressanta föreläsningen, arrangerad av Södermanlands Kennelklubb i samarbete med Studiefrämjandet, som SKKs nyanställda genetiker Sofia Malm höll i Eskilstuna den 3 februari 2011. Hon disputerade den 9 december 2010 vid institutionen vid husdjursgenetik vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Hennes avhandling har titeln ”Breeding for Improved Hip and Elbow Health in Swedish Dogs.”

Även om Sofia Malm i sin föreläsning, som behandlade allmän genetik med inriktning mot hundavel med bland annat utvärdering av hälsoprogram, avsiktligt inte behandlade HD- och ED-problematik annat än rätt översiktligt, finns det all anledning att här inleda med att presentera några resultat från hennes mycket intressanta avhandling. Detta inte minst eftersom höftleds- och armbågsledsdysplasi ju är ett allvarligt problem inom många hundraser.

Förekomsten av HD och ED påverkas av ett flertal gener och av flera olika miljöfaktorer. Huvudfrågor för avhandlingsarbetet har varit att undersöka dels i hur hög utsträckning som man genom metoden att röntga relativt unga hundars höfter och armbågar kan uppskatta riskerna för att hundarna senare i livet drabbas av kliniska problem till följd av dysplasi, dels om det finns andra metoder, som beräkning av så kallat HD-index, som på ett ännu säkrare sätt kan fungera som ett sådant prognosinstrument.

HD-röntgen kontra problem

I avhandlingen ingår bland annat en delstudie som har utförts av Sofia Malm tillsammans med sex andra forskare. I denna jämförs röntgenresultat vad gäller HD med förekomsten av senare konstaterade kliniska höftledsproblem, inklusive sådana som resulterat i minskad livslängd. Denna studie baseras på data från SKKs register över HD-status som avlästs under perioden 1995-2004 för raserna berner sennen, schäfer, golden och labrador retriever samt rottweiler.

I den här undersökningen ingår alla av SKK inregistrerade hundar av dessa raser som HD-röntgats och som också har varit försäkrade i Agria och därmed ingår i deras register vad gäller sjukdomar och livslängd. Antalet sådana hundar av varje ras varierade mellan knappt 1.700 och knappt 10.700. För var och en av dessa hundar jämfördes HD-statusen enligt röntgenbilderna med frekvensen höftledsskador senare under livet och hundens livslängd. Sambandet visade sig vara starkt. Detta var förstås väntat, åtgärdsprogram som syftar till att minska HD-frekvenserna baseras ju på förutsättningen att det finns ett starkt sådant här samband.

Indexberäkningar mer effektiva

Inom husdjursavel i allmänhet har sedan länge beräknats så kallade avelsvärden eller avelsindex. På vissa håll, bland annat i Danmark, Finland och Tyskland, har man infört beräkningar av HD-indexvärden för hundar, där inte bara den aktuella hundens egna HD-status beaktas, utan också släktingars status vägs in. Detta givetvis för att det förhoppningsvis ska gå ännu bättre att bedöma risken för framtida HD-skador.

Man kan dessutom på statistisk väg ta bort eventuella effekter av vissa så kallade  miljöfaktorers inverkan (som hundarnas kön, deras ålder då röntgenundersökningen gjordes, valet av sederingsmetod etcetera), så att  man effektivare kan separera de genetiska (ärftliga) faktorernas inverkan från icke ärftliga faktorers.

Sofia Malm visar i sin avhandling att sådana indexberäkningar (det vill säga att man tar hänsyn också till föräldrarnas och syskonens HD-status) innebär ett mera effektivt sätt att förutsäga nedärvningen av eventuella HD-problem än att enbart utgå från varje hunds i unga år registrerade HD-status.

Därför kommer indexberäkningar att införas för vissa raser även i Sverige. Detta bör i framtiden medföra att det går att skapa effektivare hälsoprogram för hundraser med HD-problem, eller med andra ord att åstadkomma en snabbare minskning av den här problematiken än vad som är möjligt med nuvarande avelsvärdering.

Sederingsmetoden påverkar

De resultat som framkommer av Sofia Malms avhandling är med andra ord på samma gång  mycket intressanta och praktiskt tillämpbara, särskilt förstås för raser med uttalade HD-problem. Det finns också en hel del ”sidoresultat” som är värda att observeras. Ett exempel är att hon har visat att valet av sederingsmetod påverkar den på basis av röntgenbilden avlästa HD-statusen. Detta är något som både uppfödare och veterinärer länge har ”misstänkt”, och som nu har belagts.

Det ska tilläggas att Sofia Malm numera är anställd av SKK, och verksam inom avelssekretariatet, där hon bland annat arbetar med utformning och utvärdering av hälsoprogram. Detta är naturligtvis synnerligen lämpligt, i och med att de kunskaper som hon har fått genom sin forskning därmed kommer hundaveln till omedelbar och stor nytta!  

Hundens historia

Efter denna ganska långa inledning är det hög tid att också presentera några valda delar av allt det som Sofia Malm tog upp i sin föreläsning för oss i Eskilstuna den 3 februari 2011. Hon disponerade föreläsningen enligt följande punkter:

•          Hundens historia och rasbildning

•          Grundläggande genetik och nedärvning

•          Släktskap och inavel

•          Avelsarbete för bättre hälsa

•          Frågor och diskussion.

Sofia Malm inledde med att konstatera att hunden är vårt äldsta husdjur. Charles Darwin ansåg att hunden hade tre ”förfäder” – varg, schakal och coyote (prärievarg). Konrad Lorentz antog först att åtminstone en del hundar härstammade från schakaler, men han ändrade sig senare. Idag vet vi, tack vare studier av DNA, att hundarna härstammar från gråvargar.

Det finns arkeologiska fynd av hund som är 14.000 år gamla. Vad gäller get och får är de äldsta fynden cirka 10-11.000 år gamla, för häst är motsvarande värde cirka 5.500 år. Studier baserade på mitokondrie-DNA (det vill säga DNA som finns i cellerna men utanför cellkärnan) tyder enligt vissa forskare på att det är cirka 135.000 år sedan som vargar och hundar ”skildes  åt”, medan ”splittringen” enligt andra forskare inträffade först för 15.000 eller 40.000 år sedan.

Det har funnits olika typer av hundar sedan flera tusen år tillbaka, medan vad vi kallar hundraser, baserade på stambokföring, i de flesta fall bara har förekommit i 100-150 år.

Hundaveln har vartefter kommit att bedrivas i många små populationer, och att alltmer styras av enskilda uppfödare. Men aveln av hundar styrs inte alls i lika hög grad som annan husdjursavel av ekonomiska faktorer, som produktion av mjölk eller kött.

För att åstadkomma en god avel måste ett antal avelsmål formuleras och definieras. För att förverkliga dem krävs en avelsstrategi. En sådan kräver förstås en registrering av enskilda individer och deras egenskaper. Baserat på tillgänglig information kan en genetisk utvärdering av avelsdjuren göras, för att bedöma vilka som förväntas nedärva de önskvärda egenskaperna till nästa generation. På basis av denna utvärdering kan sedan selektion (urval av avelsdjur) ske.

Könsbunden nedärvning

Sofia Malm resonerade vidare en del om hur arvsanlag överförs till avkomman. Hon behandlade då huvudsakligen icke könsbunden nedärvning och könsbunden nedärvning, som exempelvis blödarsjuka (hemofili A) hos schäfer, där sjukdomen orsakas av en felaktig genetisk kod på en X-kromosom. Detta innebär att alla hanvalpar efter en pappa som har en sådan defekt X-kromosom blir friska och icke anlagsbärare, eftersom de ärver Y-kromosomen från pappan och en X-kromosom från mamman, som vi här förutsätter har två korrekta sådana kromosomer. Alla tikvalpar blir däremot anlagsbärare, och för anlaget vidare till eventuell avkomma, eftersom de ärver en X-kromosom från mamman och en från pappan, det vill säga en defekt X-kromosom. De blir dock inte sjuka, eftersom den korrekta X-kromosom som de har skyddar dem från att drabbas av sjukdomen. Men de kan föra den vidare till sina hanvalpar också om de paras med en hane som har en helt korrekt X-kromosom, och de kan föra anlaget vidare till sina tikvalpar.

DNA-test ingen mirakelmotod

För alltfler sjukdomar, som orsakas av en enstaka mutation, kan numera gentester användas för att avgöra vilka hundar som är anlagsbärare och vilka som inte är det. Men Sofia varnade för en övertro på DNA-test som framtida ”mirakelmetoder”, i och med att gentester endast säger om en individ bär på en mutation i just den specifika gen som testet avser. DNA-testet visar inte hundens status för andra former av den aktuella sjukdomen som eventuellt kan förekomma i rasen.

Sofia behandlade vidare temat släktskap och inavel. Viktiga frågor i detta sammanhang är:

•          Hur stor är hela populationen inom rasen – internationellt och (i vårt fall) i Sverige?

•          Finns det subpopulationer?

•          Hur många hanar och tikar används årligen i aveln?

•          Hur nära släkt är avelsdjuren?

•          Hur ser inavelsutvecklingen ut inom rasen?

•          Hur stor är risken för förlorad genetisk variation? 

Undvik kraftig inavel

Sofia Malm påpekade bland annat att den så kallade effektiva populationsstorleken bör vara minst 100 individer för att på lång sikt nå genetisk hållbarhet.

Hon framhöll också att ökad inavel leder till minskad så kallad heterozygoti, eller med andra ord till minskad genetisk variation. Denna i sin tur leder bland annat till inavelsdepression, det vill säga till försämrad fertilitet (minskad kullstorlek, fler tikar som ”går tomma” med mera), sämre immunförsvar och tillväxt etcetera.

Hur kan man då undvika kraftig inavel? Jo, genom att:

•          Öka populatationsstorleken (öka antalet avelsdjur)

•          eftersträva så jämn könsfördelning som möjligt, det vill säga att i stort sett använda lika    många  tikar som hanar i aveln

•          undvika att det uppträder perioder då endast mycket få individer används i aveln

•          begränsa det antal valpar som en viss hund tillåts få ha

•          undvika nära släktskapsparning

•          använda importer och – i krislägen – till och med individer av en annan ras.

Sofia konstaterade också att det kan vara tveksamt att sortera bort hundar från avel på grund av till exempel ”fel” färg eller andra ur funktionell synpunkt mindre väsentliga egenskaper. 

Vad gäller avelsmålen slog hon fast att dessa ska vara:

•          realistiska

•          mätbara

•          uppföljningsbara

•          långsiktiga 

•          väl förankrade hos uppfödarna.

Innehållsrik föreläsning

Hon hann också med att förmedla viktiga kunskaper och synpunkter om avelsstrategier i allmänhet och RAS (rasspecifika avelsstrategier) i synnerhet, om SKKs genetiska hälsoprogram liksom om ett konstruktivt användande av SKKs avelsdata. Hon tipsade vidare om några källor där man kan hämta aktuell information om genetiska sjukdomar och om användande av DNA-prov i avelsarbetet.

Det var med andra ord en synnerligen innehållsrik föreläsning! Långt ifrån allt har kunnat tas upp här.

Jag vill avslutningsvis, å deltagarnas vägnar, rikta ett stort tack till Sofia också för att hon så generöst delade med sig av sina mycket pedagogiska illustrationer till föreläsningen. Alla som var med och som lämnade sin e-postadress till henne fick ett par dagar efter föreläsningen hem alla bilder digitalt! Detta är ett mycket värdefullt material att kunna gå tillbaka till för oss som var med och lyssnade till Sofia i Eskilstuna!

Därför till sist ett gott råd till alla medlemmar i Södermanlands Kennelklubb som inte var med: Om ni ser att Sofia Malm håller en föreläsning i genetik någonstans i närheten av er i framtiden så ta er dit! Och gör det även om det är lika snorhalt och trist vinterväder som det var i Eskilstuna den här februarikvällen.

Jag reste kollektivt från Tystberga till Eskilstuna och hem igen, och jag gick omkull i ishalkan, vilket resulterade i ett svullet knä. Men det var det värt för att få vara med på den här föreläsningen!

Jag hade lämnat kameran hemma på grund av halkrisken, och därför finns det tyvärr inte något foto på Sofia i föreläsningstagen med här. 

TEXT: BERTIL SANNEL