Södermanlands Kennelklubbs
länsspalt i HS nr. 11/2011. (Del
3.)
Lars Fält – ständigt uppdaterad
etolog
Från
valp till unghund. Lasse Fält
föreläste för medlemmar i
Södermanlands kennelklubb i Flen
den
1 oktober 2011.
Ibland kan enkla hjälpmedel, som
ett iturivet A4-blad,
användas
för att illustrera alls inte
särskilt enkla sammanhang.
Här
resonerar Lasse Fält om – tro
det eller ej! – samband mellan
arv och miljö!
Foto:
Ingbritt Sannel
Lasse
Fält är en av Sveriges första
etologer. Han har vid flera
tillfällen hållit föreläsningar
för medlemmar i Södermanlands
kennelklubb. Senast den 1
oktober i år. En reportage från
en av hans tidigare
föreläsningar publicerades i
Länsklubbsnytt 11/2008 på sid.
106-107.
Lasse Fält var från 1963 under
en tioårsperiod forskare och
lärare i etologi (läran om
djurens beteende) vid zoologiska
institutionen på Stockholms
universitet. Senare under
1970-talet var han verksam vid
Försvarets hundskola i
Sollefteå, som 1978 bytte namn
till Statens hundskola, fram
till dess att skolan av
kostnadsskäl fördes över från
försvars- till
socialdepartementet år 1980.
Därefter har han arbetat som
konsult åt bland annat försvaret
och polisen, och han har haft
många uppdrag också i övriga
Norden och Europa, och även i
mera avlägsna länder som Kuba
och Sydafrika. Han är en
internationell expert på hundars
luktsinne och har sysslat mycket
med utbildning av bland annat
narkotika- och räddningshundar.
Dessbättre har han också haft
tid för en hel del
kursverksamhet, till nytta och
glädje för åtskilliga medlemmar
i SKK och SBK, och då inte minst
många uppfödare. Han är också
författare till
Beteendeboken om valpars
beteendeutveckling, som ingår i
Svenska Kennelklubbens
handboksserie Hunduppfödaren.
Denna bok är obligatorisk
läsning på många
uppfödarutbildningar.
Lasse är med i det vid SLU 2010
startade projektet Arbetande
hundar, och i anslutning till
detta startade han tillsammans
med några andra ”hundmänniskor”
Scandinavian Working Dog
Institute (hemsida: www.swdi.se
), som utöver att arbeta med
utbildning och kvalitetssäkring
av arbetande hundar och deras
förare också ska ge ut böcker.
Han är medförfattare till den
första av dessa, som har titeln
Spårhunden och lukterna.
Den kom ut vintern 2010/11 och
fick översvallande recensioner i
Brukshunden 3/2011.
Det kommer ständigt nya rön och
förs fram nya hypoteser vad
gäller både valpars och vuxna
hundars beteende. Det finns
därför all anledning för alla
intresserade, uppfödare såväl
som engagerade valpköpare och
hundägare, att kontinuerligt
uppdatera sina kunskaper. Därför
hoppas vi på flera framtida
föreläsningar inte minst från
Lasses sida.
Här kan jag av utrymmesskäl bara
presentera ett litet urval av
allt som Lasse tog upp under sin
föreläsning den 1 oktober. Jag
har valt att ta med lite om vad
han sade om valpens
socialisering och om hans
pågående arbete med
valpbedömningar.
”Ta ut
semester valpens andra
levnadsmånad”
Den
uppmaningen riktade Lasse till
oss åhörare när han tog upp den
så kallade socialiseringsfasen,
ibland kallad präglingsfasen
eller identifikationsfasen, och
som anses vara ett av stadierna
i valparnas beteendeutveckling.
Redan för ett halvsekel sedan
studerade ett par amerikanska
forskare, Scott och Fuller, i
vilken utsträckning som valpar
av olika ålder ville ta kontakt
med för dem okända människor. De
valpar som användes vid de här
studierna hade avsiktligt
hållits så skilda som möjligt
från tidigare mänskliga
kontakter, ända fram till dess
att försöket med dem utfördes.
Varje valp deltog alltså bara en
enda gång i försöket.
Valpar som då bara var några
veckor gamla tog sällan spontan
kontakt med försöksledaren,
trots att denne lockade på
valpen. De yngsta valparna hade
ju också rent fysiskt svårt att
kunna ta kontakt. Men när
försöket gjordes med fem veckor
gamla valpar visade det sig att
många av dem självmant tog
kontakt med försökspersonen. För
valpar som var äldre än så, när
de för första och enda gången
fick möta försöksledaren, vilket
skedde när de var sju, nio
eller fjorton veckor gamla,
visade det sig att intresset för
att ta egen kontakt minskade med
stigande ålder. Valparna
föreföll med andra ord att vara
orädda upp till cirka fem
veckors ålder, därefter blev de
försiktigare, vilket ansågs bero
på att de delar av hjärnan som
påverkar graden av rädsla
utvecklades på allvar först då.
Denna undersökning, liksom flera
studier som har påvisat liknande
resultat, har tolkats som belägg
för att det är mycket viktigt
för valparnas sociala utveckling
att de från omkring fem veckors
ålder får ha täta kontakter med
människor i olika åldrar, och
inte enbart inom familjen kring
valpen. Från och med nu är det
med andra ord viktigt att varje
valp individuellt får umgås
regelbundet med oss människor.
Under valparnas första
levnadsmånad ska man
naturligtvis hela tiden noga
följa deras utveckling, att de
går upp i vikt, är friska
etcetera, och man ska förstås
kela en hel del med dem. Men det
bör man göra utan att för den
skull bära runt dem. De känner
tidigt vad som är uppåt och
nedåt, och kan bli oroade av att
bäras omkring.
Vuxna människor uttrycker ömhet
när de bär på spädbarn, tar upp
och sätter dem i famnen och så
vidare. Men hunddjur går inte
och bär på sina valpar av den
anledningen. För dem innebär
bärande inte något bevis på
ömhet. Tiken flyttar sina valpar
bara när hon anser att det finns
behov av att göra det, och hon
gör det därmed bara i
undantagsfall.
Under sina första levnadsveckor
mår valparna bäst av att rätt
mycket få vara i fred i
valplådan, tillsammans med
tiken, förutsatt att hon är
frisk och tar väl hand om sina
valpar. Men från och med andra
levnadsmånaden måste uppfödaren
ägna mycket mera tid åt att
umgås med sina valpar, och då
inte bara som ett kollektiv,
hela kullen, utan också med
varje valp för sig. Detta kräver
en betydligt större insats av
tid för social samvaro än
tidigare, och därför är det bra
om matte och husse har en del
sparad semestertid som de kan
satsa på valparna när de har
blivit fyra-fem veckor gamla.
Valpbedömningar
Man har
sedan lång tid tillbaka försökt
att utveckla olika valptester,
eller med en bättre term
valpbedömningar. Detta gäller i
första hand för tilltänkta
tjänstehundar. Det vore
rationellt (eller i varje fall
kostnadseffektivt) om man tidigt
skulle kunna identifiera de
valpar som man borde ”satsa på”
och kosta på fortsatt
utbildning, samtidigt som man
skulle kunna sortera bort valpar
som sannolikt inte skulle komma
att bli goda arbetshundar, men
som naturligtvis mycket väl kan
bli bra familjehundar.
En
fungerande valpbedömning skulle
också kunna användas för att få
rätt hund till rätt uppgift –
eller av en uppfödare för att
rätt valpköpare ska få rätt
valp.
En avgörande fråga i det här
sammanhanget är förstås om en
valpbedömning verkligen fungerar
som ett bra prognosinstrument
för hundarnas mentala och andra
egenskaper när de har blivit
äldre. Forskningen om detta är
ännu inte så omfattande, och de
resultat som har framkommit
hittills är inte entydiga.
Resultat från en avhandling som
skrevs för snart 15 år sedan,
vid zoologiska institutionen på
Stockholms universitet, på basis
av data från Hundskolans
valptestverksamhet, tydde på ett
svagt eller till och med
obefintligt samband mellan å ena
sidan valpars testresultat, och
deras mentalitet och duglighet
som vuxna arbetshundar å andra
sidan. Det finns dock andra
studier som tyder på att sådana
samband kan finnas, men vara
svåra att mäta. Sista ordet är
inte sagt ännu.
Lasse arbetar för närvarande med
att försöka utveckla
valpbedömningar och att jämföra
valptest- och MH-resultat för
ett antal hundar. Detta kan
förstås inte göras förrän
hundarna har blivit gamla nog
att ha genomgått MH. Resultat
från dessa studier hoppas vi att
han ska kunna presentera vid
framtida föreläsningar.
Vi som lyssnade till Lasse den 1
oktober önskar honom varmt
välkommen åter!
BERTIL SANNEL
|
